I min serie om bortglömde yrken har turen nu kommit till fluortanten. Nej jag har ingen serie, men jag tyckte att det var en bra inledning.
Vi som är födda i slutet av 60-talet och början av 70-talet träffade fluortanten under hela vår skolgång. Regelbundent dök hon upp i klassrumsdörren med sin bricka, tidtagarur och muggar i alla möjliga färger i detta fall är alla möjliga färger rött, gult, blått och ev grönt har jag för mig.
Alla fick vi en hutt som på given signal skulle in i munnen för att sköljas runt och sen spottas ut.
I början fick vi behålla muggarna och hade så småningom en halvmeterssstapel med muggar i bänken. Men så en dag var det slut med det och muggarna skulle samlas in eftersom vissa istället för att spara dem slängde dem på skolgården.
Att vara fluortant måste ha varit ett tråkigt jobb. Tänk att få höga stönanden och suckanden så fort man visade sig.
Även vi födda i slutet på 50-talet har varit med om det, men vi fick bara vita muggar, orättvist! Kommer ihåg att hela klassen skrek Neeej, när hon klev in genom dörren. Stackars människa
SvaraRaderaha ha...det väcker minnen!
SvaraRaderaJa fy vilket tråkigt jobb, tänk då alla fnittriga tjejer som säkert började skratta och allt sprutade ut på golvet. Tröstlöst!
Muggarna var så coola...ser dom framför mig.
Bra serie det här....fortsätt;)
Jag minns att vi brukade fnissa medan lösningen sköljdes runt i munnen. Min kompis råkade nästan alltid svälja också. Då började vi ofta skratta så att flourlösningen frustades ut.
SvaraRaderaJag glömmer aldrig när en kille i klassen fick ett skrattanfall och sprutade ut hela härligheten på flourtantens glasögon... Jösses vad arg hon blev!
SvaraRaderaÅh vilka minnen det framkallar. Jag kan till och med känna smaken i munnen och paniken när man började skratta. Alltid började man skratta.
SvaraRaderaMen jag är så pass gammal så på min tid fanns det bara vita muggar. Ingen färg här inte :)
Jag som är född 62 fick också bara vita muggar:)
SvaraRaderaJag är född tidigt 80-tal, jag träffade också flourtanten. Åååh så underbart. :)
SvaraRaderaVar jag ensam om att gilla detta? Minns att det alltid var under biologi lektionerna! :)
SvaraRaderanej, flourtant var nog inte någon större hit att vara
SvaraRaderakramar
Är nog för gammal...kommer inte ihåg någon flourtant.
SvaraRaderaBlir riktigt avundsjuk Vi fick aldrig behålla muggarna och vita var dom varenda gång Lyckliga dig med sån barndom
SvaraRaderaFluortant, tänk vilka minnen... Kommer ihåg att jag försökte fuska ibland. Men hon hade ögon som en örn!
SvaraRaderajag hade flourtanten i första klass, efter det dog dom nog liksom ut. Jag råkade antingen svälja skiten eller så började jag skratta så det flög flourblandning över hela klassen
SvaraRaderahaha
Usch ja, vad man hatade henne! Jag tyckte verkligen att det smakade vidrigt!
SvaraRaderaDet kommer jag ihåg också. Det var faktiskt suckanden som mötte henne, varje gång. Stackaren.
SvaraRaderaHar inte tänkt på henne på åratal men nu fick hon en liten tillbakablicksstund ;)
Var det ingen annan än jag som smälte florsköljsmuggarna och hängde upp dem i fönstren? Muggarna ställdes i fina mönster på en plåt och smältes ned i ugnen. Senare kom det muggar i ett annat plastmaterial och de gick inte att smälta på det där sättet.
SvaraRaderaFlourtanten...kände mig alltid duktig som sköljd utan knot. Redan då var jag helt inställd på att tillfredställa andra. Herregud! /L8
SvaraRaderaEsset, den gamle mannen fick tydligen vita muggar, vi hade röda, gula och blå. Alla smakade lika, tills en dag... tada... det fanns med citronsmak. Yes - liksom. N
SvaraRaderaFluortant, barnens p-vakt.