Det är en jobbig tid när barnen tycker att de är stora och börjar ränna ute på nätterna och jag lilla mamma tycker att de är små. Vi hade några jobbiga år med bilskjuts, ställda väckarklockor för att kolla att de kommit hem, telefonsamtal osv.
Nu är sonen myndig, men han bor fortfarande hemma. Då har vi löst det så att han ska säga till när han kommer hem så att jag vet om det och kan sova lite lugnare.
En helg var han ute och festade och när jag vaknade morgonen efter fick jag hjärtat i halsgropen för att han hade inte kommit hem. Eller? Jag sprang upp och kollade och där låg han och snusade i godan ro i sin säng.
När han vaknade skällde jag ut honom och sa att han måste säga till när han kommer hem. Det visade sig att han hade glömt nycklarna och stått och ringt på dörren både länge och väl innan en yrvaken lillasyster kom ner och öppnade för honom. Han hade trott att vi vaknat och inte behagat öppna, men att vi visste att han var hemma.
Där och då hade jag nog accepterat att han var stor eftersom jag sov över hela den episoden....
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Stackars pojke som fick stå där och ringa och ringa, utan att någon öppnade ;)
SvaraRaderaDe blir aldrig så stora att man inte kan skälla lite på dom ;-)
SvaraRaderaHaha! Ja, det är inte lätt när de har blivit äldre heller!
SvaraRaderaVisst är det jobbigt... vi är mitt i..
SvaraRadera:) tur att lillasyster hörde honom i allafall :)
SvaraRaderakramar
Tror du sover rätt så hårt på natten, tur för dig om det är så. Själv hör jag minsta lilla ljud och att smyga sig in hos oss på natten är nästan omöjligt. Tonåringen, höll jag på att skriva, men 20-åringen är duktig på att smyga fast jag hör precis när han kommer hem och till och med om han ids borsta tänderna :))
SvaraRaderaAnn-Louise
Hehe! Hoppsan. Tur att lilla-syster vaknade... :))
SvaraRadera