Det här med ålder

När jag var liten var det jätteviktigt med åldern. Jag är 5 och ett halvt, sa jag. Vet inte riktigt när de där ”och ett halvt” försvann. Men så småningom gick jag över till helår.

Maken och jag är lika gamla och fyller med bara några dagars mellanrum. När vi fyllde 36 år hade jag fått för mig att vi fyllde 37 år. Dottern gjorde en fin teckning där det stod "Grattis på 37-årsdagen". När han påpekar att han bara fyller 36 år skrattar jag honom rakt upp i ansiktet och säger: "Lilla gubben vi är faktiskt lika gamla". Han tittar på mig och säger: "Ja det är vi och vi fyller 36 år i år". När jag räknade efter konstaterade jag att han hade rätt... Efter det började jag avrunda uppåt och sa till folk att jag var 40 år. 

När jag sen verkligen fyllde 40 år fick jag lite problem. Jag hade ingen lust att börja avrunda till 50 år det känns fortfarande lite avlägset och 40+ låter fånigt. Nu kör jag på 45 år ett tag.

Det verkar som om jag gått över till att bara fylla år som är delbara med fem. Hur gör ni? Kommer ni ihåg hur gamla ni är när folk frågar? Jag måste alltid räkna efter om någon verkligen vill veta – är det normalt?