fredag 19 oktober 2012

Donation

Jag har funderat lite på det här med organdonation. Själv tycker jag att det är självklart att jag ska donera men jag vill gärna att det finns någon liten kroppsdel kvar att begrava efteråt.

På jobbet började vi diskutera detta och diskussionens vågor gick höga ett förslag var att antalet donatorer kanske skulle öka om man fick ställa krav på mottagarna. En invandrare kanske inte vill donera till en rasist, en kollega till mig vill absolut inte donera till missbrukare osv. 

Frågan är väl om administrationen runt detta skulle kosta mer än man får tillbaka i form av ökat antal donatorer och om det verkligen skulle  bli fler donatorer i slutändan…

Vad säger ni?

21 kommentarer:

  1. Jag avskyr tanken på vilka krav som skulle kunna ställas. Vem avgör om någon är rasist? Eller tänk om rasister kunde ställa krav på att organen inte skulle kunna ges till invandrare. Gillar inte. Jag har varit anmäld till registret sedan det kom och har diskuterat med min familj kring barnen. Även om varenda organ togs bort blev det ett skal kvar. För begravning eller att brännas.

    SvaraRadera
  2. Jag tycker att kan man tänka sig att ta emot organ så ska man också vara donator. Jag struntar fullkomligt i om jag är tom när jag begravs/bränns om jag kunnat hjälpa någon annan till ett bättre liv med mitt frånfälle. Jag struntar också i om det är en rasist, invandrare eller vad sjuttom som helst bara någon får ett bättre liv och förhoppningsvis ändras en person efter att ha fått en så stor gåva som en organdonation.

    SvaraRadera
  3. Hrm, har inte tänkt i de banorna... Men donera är självklart, lika självklart som kremering sedan!

    SvaraRadera
  4. Har inte tänkt så mycket på vem som ska få ett organ men donerar gärna om jag kan, fast jag får nog inte, får inte ge blod heller, har bott utomlands o kan ha "skinnbaggar" säger dom, hua!!!!
    De kan ligga latent hur länge som helst.
    ha de Fia


    SvaraRadera
  5. Nä, det låter rätt omänskligt. Vem som helst kan i alla fall få mitt om det finns något att använda.

    SvaraRadera
  6. Säger som alla andra här. Allt jag har som någon vill ha när jag är död får doneras hej vilt! Vore underbart om bara en enda liten detalj från mig kan ge någon annan, vem som helst, ett bättre liv.

    SvaraRadera
  7. För mig är det också självklart att donera. Om någon kan få leva vidare eller få ett bättre liv med hjälp av mina organ eller vävnader när jag ändå inte har någon nytta av dem så tycker jag att det är världens bästa gåva! Och det skulle aldrig falla mig in att utesluta någon, vem som helst kan få dem.
    Det är bra om alla funderar och tar ställning, tycker jag, men samtidigt kanske man inte ska fundera ihjäl sig på detaljer. I praktiken är du ju väldigt få människor som kommer att kunna donera i slutänden, eftersom det krävs att man dör i total hjärninfarkt.
    Ursäkta att det blev en roman, men jag är väldigt engagerad i den här frågan.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Jag måste få kommentera att det inte bara är en ren hjärninfarkt som gäller, däremot upphörd cirkulation till hjärnan även pga andra sjukdomstillstånd. Men konsekvensen är ju densamma. Och så rent få är det inte, med det utgångsläget, bara så få som tagit klar stälning till frågan i förkant. Vet man som anhörig att personen ifråga velat donera, så är det mycket lättare att svara ja om frågan kommer.

      Radera
    2. I Sverige rör det sig om mellan 150 och 200 personer per år. Jag tycker att det är få, men det kanske inte alla andra tycker.

      Radera
    3. Och jo, man måste avlida i total hjärninfarkt och ha vårdats på intensivvårdsavdelning i respirator så att organen varit syresatta. Det hävdar i alla fall vår donationsanavariga överläkare där jag jobbar och det är även den information som ges på livsviktigt.se.

      Radera
    4. Vi menar nog egentligen samma sak. Men få? En donation innebär ju alltid en förlust för någon annan... Menar du det totala antalet donorer när du skriver 150-200 per år? Jag menade att det hjärndör fler än det, men finns det inte ett ställningstagande innan, så doneras det ju ofta inte för att anhöriga inte vet. Hade fler tagit ställning innan en ev olycka o likn, så hade vi ju haft fler donorer, tror jag.

      Radera
    5. Jag menar få i förhållande till hur många som totalt dör i Sverige varje år. Att en död person alltid innebär en förlust vet jag och respekterar jag. Men det avlider cirka 90 000 personer i landet varje år, cirka 250 av dem i total hjärninfarkt och av dessa är det enbart mellan 150 och 200 som kan bli aktuella för organdonation. Fler för vävnadsdonation så klart. Och det är klart att det skulle bli fler om fler tog ställning. Det tror jag också.

      Radera
  8. Jag, maken och sonen står som donationsgivare här i Norge. Jag som har svenskt personnummer står dessutom registrerad i donationsrådets register i Sverige.
    Så länge sonen var liten hade maken och jag bestämt att även hans organ kunde doneras (om det nu var så illa, gud förbjude!), nu har han själv tagit ställning och är för donation.

    SvaraRadera
    Svar
    1. ..och det görs ingen skillnad på vem som ev skulle få mina/våra organ.

      Radera
  9. Förr var jag av åsikten att jag inte ville donera. Eller ta emot donation. Men så kom barnen. Och då blev det perspektiv i frågan. Numera skulle jag självklart donera. Och ta emot donation.

    SvaraRadera
  10. Klart man inte ska få välja vem som ska få ens organ. Skulle bli omänskligt och alldeles för krångligt. (fast det är klart att jag inte vill donera till en galen massmördare, fast det lär jag ju ändå aldrig få veta!)

    SvaraRadera
  11. Hmmm ja...Kan tyckas enkelt att svara på men jag har faktiskt inte anmält mig till donationsregistret. Jag har aldrig tänkt på det som ni diskuterade om, vilka som ska få mina organ. Men jag förstår även deras tankar om det hela likväl som att jag tycker att det inte spelar någon roll vem som får dem. När jag är död vet jag ju inget om det ändå. Jag vet ju inget om det är en småbarnsmamma eller alkoholist som får dem. Tur att jag inget kommer att veta om det.

    Trevlig helg!

    SvaraRadera
  12. Jag skulle självklart donera oavsett... har inte så värst stora fundera på att inkludera eller utesluta några människor alls. Men jag får inte donera, utan kommer själv att behöva få organ i framtiden i stället. Så mitt organkort gäller inte längre :-(
    Kram

    SvaraRadera
  13. När jag är död så är jag borta och då finns jag inte mer och då kan vem som helst få mina organ. De får ta vad de vill och slita det med hälsan. Jag kommer inte protestera. Jag tror på återanvändning.

    SvaraRadera
  14. Den dag jag ska donera organ då får vem som helst vara mottagare. Att fundera på vem som ska få mina kroppsdelar känns väldigt futtigt och snålt.

    SvaraRadera
  15. Har aldrig ens tänkt tanken att man skulle få välja/ställa krav på vem som skulle vara mottagare. En hemsk tanke tycker jag personligen. Är man mindre värd som människa för att man ha en sjukdom som alkoholism t ex. Rasist? Kristen? Muslim?
    Har anmält mig och vi har pratat igenom det här hemma då vi har en som behöver organ nära oss. När man ser det på nära håll känns tanken på att h*n skulle kunna bli bortvald av ngn annan anledning än att organet inte passar hisnande.

    SvaraRadera